Blogger Notes

Äh, inget händer ju och just nu så bryr jag mig inte om när lillskiten kommer heller. Förklaring följer...

Fick en fråga av L angående de här med 10 pappadagar, och om J skulle ta ut dem. Jag kände rent instinktivt att - ja det är väl klart. Vad skulle kunna hindra honom?

Frågade idag och fick beskedet att det inte var möjligt för honom att göra det. Nehe, tänkte jag då, varför inte??? Nä, men då missar han ju saker i skolan och nästa termin får inget vara underkänt för då blir det ingen Praktik och man får alltså inte fortsätta utbildningen.
"Men, det är väl klart att om du råkar missa ngt så får du göra en inlämningsuppgift eller liknande. Du ska ju faktiskt få barn?" sa jag då.

Och då kom det som gjorde mig så fruktansvärt besviken- han hade inte ens kollat upp det! Han har inte gått och frågat om det finns möjlighet för honom att kunna vara borta 10 dagar från skolan för att få vara hemma med sin förstfödda bebis och flickvän. Det är alltså 1 vecka kvar till BF, och han har inte kollat upp. Några minuter senare frågar han mig "kan det bli ngt tjaffs med CSN om man tar ut pappadagarna?" För det första- YTTERLIGARE en sak han kanske borde ha kollat upp så här nära inpå, och sen fråga MIG och även få det att verka som om det är PENGARNA som är viktiga i sammanhanget? Jag tycker jag har nog med att kolla upp min egen situation med a-kassa, SGI, FK och så allt planerande och fixande praktiskt här hemma. (känner mig så tagen för givet på den punkten, men det är en annan diskussion)
Övergiven... ja, det är ett bra ord som beskriver hur jag känner mig. Bara för att jag gått omkring och burit på en köttklump i 9 månader vet jag allt som har med bebisar att göra och ska klara av att a hand om en nyfödd den första månaden ensam. Tack för stödet. Känns bra.. riktigt bra.

Folk klagar på att jag inte släpper in dem på livet och att jag måste dela med mig och kommunicera mer, men hur fan lätt är det när man är i en känslig period och blir sviken? Jag trodde mer... hade mer tillit, att få stöd i denna jävligt skrämmande period. Då kommer den där lilla rösten i huvudet som säger- "du behöver ingen annan Denise, du klarar dig själv". Jag hade överkommit den lilla djävulen och tänkte att jag inte alls ville vara ensam om detta och släppa på murarna, men jag hade tydligen inget val.

Det är hemskt att känna sig övergiven och ensammast på jorden med ett oerhört ansvar vilandes på sina axlar, när personen finns ngn meter bort, kroppsligen...

Känns som om det bara är jag som gjort uppoffringar för att vi ska få vara en familj. Jag har slutat jobba, ska flytta från lägenheten, till en annan ort, från min familj och bästa vän! 10 dagar... vad i helvete är det jämfört med mina uppoffringar???

Får några timmar sedan såg jag fram emot mötet med den lilla, nu är jag bara rädd och vill inte alls att tiden ska komma.