Det är svårt att se framåt nu känner jag. En stor del av mig försvinner om en månad- jobbet. Med det alla kollegor (och nu i skrivande stund så gick det upp än mer, och tårarna kommer). Har aldrig haft så roliga, snälla och underbara kollegor förr. Visserligen bara mitt andra seriösa jobb, men jag känner att det är svårslaget. Saknar den dagliga kontakten och mänskliga närvaron. Ett per passande jobb kommer också bli svårt att finna.
Om jag hade haft något att se fram emot i höst/vinter hade det varit betydligt lättare. Vill inte stå och stampa och få lägre och lägre självkänsla. Vet hur det var förra våren. Satan i gatan vad jag mådde pissigt. Att inte ha ett jobb, inga kollegor, inga pengar, noll i motivation efter att man ALDRIG hörde ngt av de ansökningar man skickade in, det var svårt psykiskt. Hoppas det blir lite lättare nu när jag har ett utbrett socialt nät i Eskilstuna.
Känner lite oro över Charlotta också. Hon älskar ju verkligen att gå till förskolan. Att få träffa kompisarna. Det finns ingen annan jag känner som bara har sitt barn 15h/v. Vad ska vi göra om dagarna? Att gunga och leka med mamma i lekparken är ju sisådär i längden, och när ska jag få tid att aktivt söka jobb? Jävla puckade regler med max tillåtna tid på förskolan...
Ojoj, ingen bra måndag det här inte. Måste hitta ngt att se fram emot i höst/vinter. En resa? Kan det hjälpa? Nalla av sparpengarna som ska gå till ett hus. Jaaa, det projektet lär också vänta på sig. Vänta, vänta, vänta... på att livet ska kicka igång igen.
