Helt plötsligt känns det som om det handlar om vikt hela tiden. Folk som är nojjiga över att gå upp och hur duktiga de är som går ner mm mm mm mm mm. Vet inte om det beror på att jag själv börjar tänka lite xtra i och med graviditeteten. Nu i v 27 (26+5) har jag gått upp 6 kg innan "befruktning". Sitter och läser på gravid-sidor om folk som knappt gått upp ett kg och är i v 30. Hur jävla hälsosamt är det för ungen då? Med tanke på att ungen ska själv väga 1 kg och sedan har du brösten som kanske blivit större, livmoder, fostervatten mm mm. Om man knappt gått upp ett kg vid denna tid så har man förlorat lite av sitt eget fett och därigenom släppt lös miljögifter som funnits i fettvävnaden. Ja, varsegod min lilla älskling, mammas miljögifter är nu dina. Den här jävla hysterin med vikt får mig att blir sur och gör att jag förmodligen njuter lite mindre av denna tid!
Hur smal vill ens respektive att man ska bli? Är det mysigt att kramas med revben? Min egen respektive är också nojjig över vikten. Han är nog den löjligaste karln jag vet när det gäller sånnt. Inte ett dugg roligt att se muskler försvinna och ansiktet börjar bli insjunket.
Äcklig onaturlig modellkropp kan andra få ha... Jag är inte avis på min syster som har 27 i midjan som sitter löst. Hellre Tyra Banks än Twiggy! Varför kräver man viktnedgång av sig själv när man inte vill se sin respektive gå ner?
Usch, varför lägger jag energi och fokus på att skriva om detta? Ska äta upp min kaka nu
1 kommentarer:
Tyvärr kan man ju oftast inte påverka om man går ned i sin graviditet. Har en släkting som hamnade på -1 kg när graviditeten var klar, men hon gjorde inget för att hamna där, utan det skötte hennes kropp automatiskt. Och läkarna sa att det är ingen fara alls, barnet tar vad den behöver ändå.
Skicka en kommentar